Dagens ledare på DN.se handlade om regeringens riktade tillskott i skolkassan och dess vikt för den svenska skolan.
"Äntligen ett skolutspel som gäller det allra viktigaste. Utan lärare som behärskar sina ämnen och utan utvecklingsmöjligheter i yrket kan utbildningskvaliteten inte höjas."
Så lyder inledningen till dagens ledare på Dn.se som ni kan hitta här. Vad är då felet med detta antagande? Jo, att det förutsätter att utvecklingsmöjligheter inom läraryrket så kan inte utbildningskvalitén höjas, vilket är felaktigt. I artikeln så verkar de förutsätta att kvalitén på utbildningen har att göra med att öka elevernas kunskapsnivå, vilket jag finner roande. De bortser lyckligtvis nog för att göra distinktionen mellan kunskapsnivå och en tydligare riktad utbildning(lägre krav på yrkeslinjerna), fast man vet inte, det kanske främst syftar på lägre åldrar.
Mitt främsta problem med att hävda att karriärmöjligheter för lärare är så vital i förbättringen av elevernas kunskapsnivåer är att det snarare skapar ojämlikhet inom läraryrket och på så sätt göra så att lärarna prioriterar sina egna intressen före elevernas, vilken en blind karriärmänniska ofta gör. Jag hävdar att man inte kan säga att det inte finns en intressekonflikt mellan just den enskilda lärarens karriär och dess elever. Så istället för att uppdela dessa pengar och skapa obalans i lönesättningen bör lärarnas löner höjas generellt sätt så att man kan rättfärdiga den 4-5års högskoleutbildningen högstadie- och gymnasielärare måste genomgå. Det behövs inte karriärmöjligheter, snarare ett allmänt lönelyft.
Nog om löner, det jag anser vara de viktigaste för elevens kunskapsutveckling är just den tid lärarna har för eleverna, vilket kan komma att kompromissas något i regeringens förslag. Jag tror att man helt enkelt på något sätt minska lärarnas pappersarbete och andra distraktioner som hindrar detta möte. Så istället för att införa någon sorts rangordning bör man snarare satsa på att anställa sekreterare som avlastar just detta.
En annan faktor som är av yttersta vikt i sammanhanget är just hur och vad man lär ut till eleverna. Kunskapsnivån är ett mål staten fastställt och motsvarar inte något mentalt bibliotek hos varje enskild elev utan just hur väl eleverna klarar av att uppnå betygskriterierna eller inte. Jag är av den meningen att det viktigaste iaf i grundskolans senare år är att få verktyg för att bearbeta och finna information, inte för att mata in den informationen i huvudet. Detta är vid det här laget en klyscha i utbildningsdebatten, och såklart bör det finnas fokus på faktakunskaper, eftersom eleverna själva kanske inte är intresserade av att lära sig. Krav behövs ställas, men det viktiga är nog att inse att de flesta eleverna inte är i skolan för att lära sig utan mer för att det är ett krav. Detta faktum ger den enskilda läraren ett stort ansvar eftersom den måste förvandla det irrelevanta till relevant, det ointressanta till intressant, för att som alla vet lär man sig bäst när något är relevant och intressant.
Det jag vill komma till är att det finns så mycket mer dimensioner av detta än just "Lärare måste få mer utvecklingsmöjligheter" vilket jag snarare anser är ganska betydelselöst i sammanhanget. Visst det är viktigt att lärarna har kompetens och vilja, men någon yrkesrangordning kommer inte att inverka speciellt mycket på detta. Människor som inte söker sig till läraryrket och som kanske borde det, gör det inte för att de önskar en högre gradbeteckning utan snarare för utbildningens längd och den allmänna lönenivån är oproportionell. Detta kommer troligtvis inte inverka positivt på elevernas kunskapsnivå utan snarare distrahera en del lärare från huvuduppgiften och lägga deras fokus på att vara klättermöss. Jag har också problem med uttrycket "den kompetente läraren" som ständigt ges beröm, men det får jag nog tillfälle att komma tillbaka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar